#Blogg100 dag 18 – jag är karpaltunnelsyndrom

”jag är bipolär” många säger att man inte ska säga så, man ska säga ”jag har en bipolär sjukdom” eller ”jag har diagnosen bipolär”. Man säger inte ”jag är benbrott” eller ”jag är karpaltunnelsyndrom”, vilket iofs hade varit roligt om man faktiskt gjorde. Men man säger ”jag är döv”, ”jag är blind”, ”jag är låghalt” och inte ”jag har diagnosen blind” eller ”jag lider av låghalthet”.

Jag säger i alla fall ”jag är bipolär” för det är jag, typ 2½ för att vara exakt.

Men på engelska så funkar det andra sättet, för där heter det bipolar disorder. Då funkar det att säga ”I have bipolar disorder” men inte ”I am bipolar disorder”. Ibland måste vi bara acceptera att vi inte kan ta till oss synsätt från andra länder utan anpassa det språkligt…

I filmer och serie framställs alltid folk som är bipolära som oberäkneliga och farliga för sin omgivning, de sitter ofta inspärrade, förlorar vårdnaden om sina barn eller går omkring och dödar folk. (spoiler alert) Som i serien Cardinal ”fråga inte, hans fru är bipolär” eller som i Homelands när åklagaren säger till domaren ”hon är dessutom bipolär, och därmed olämplig som förälder” och domaren bara håller med och tar ett snabbt beslut. Och nu skulle jag kunna köra hela harangen med att man är kränkt, dom är dumma och orättvisa. Men jag konstaterar bara att dom inte vet ett skit.

Men visst är det en utmaning, värst för omgivningen, innan man hittat rätt vård och medicinering. Som en läkare sa ”det är en obotlig och dödlig sjukdom, men den kan behandlas” Så med rätt stöd och att man inte hunnit självmedicinera sönder sig, så kan man absolut både fungera i socialt och på ett jobb. Jag har haft det bästa stödet någon överhuvudtaget kan ha, min fru, hon har stått ut med mig i snart 35år och har alltid stått vid min sida.

Nu när jag lärt mig mer om sjukdomen, och att jag har den, inser jag vilken tur jag haft. Det var förövrigt min fru som bokade tid för utredningen, så att jag fick lära mig varför min skalle snurrar som den gör. Tack vare min fru har jag snarare kunnat dra nytta av kreativiteten som den hypomaniska fasen ger, men jag ska inte skönmåla det helt. För det går inte alltid att styra impulserna och plötsligt kommer man hem med en ny fet ljudanläggning till TVn eller varsin 50tums Smart-TV till barnen. trevligt, men dyrt…

Men jag ska inte fördjupa mig i alla sidor och avigsidor med att vara bipolär. Men det är ett ämne som som ligger mig nära och som jag tänker på varje dag, så kanske jag tar upp det igen. Däremot ska jag försöka förklara vad som händer i skallen, åtminstone min skalle. Och jag ska göra det med musik, vad annars liksom.

Björn Olsson har varit med att starta både Union Carbide Productions och The Soundtrack of Our Lives, han är en fantastisk låtskrivare. Han har dessutom släppt ett gäng med soloplattor och albumet ”The Shrimp” finns det en låt som beskriver vad som händer i skallen.

En hysteriskt klämkäck melodi som brytas av med mörka monotona rytmer…

Hypomani vs. Depression

på omslaget står det UPA (Utan Personligt Ansvar) och visst skulle man som bipolär kunna gömma sig bakom det, men även om man inte alltid kan styra det som händer har man ändå ansvar att försöka. Åtminstone jag kopplar UPA till bipolär, för jag har hört den typen av förklaringar och även jag har säkert försökt mig på det.

När jag till sist fattade Björn Olssons Schweinfest började jag bygga på en spellista, ”Bipolar Disorder – The Platlist” med låtar som på ett eller annat sätt beskriver hur livet som bipolär vara. Även låtordningen svänger mellan polerna, lyss o lär…

something in the way…/Hasse