#Blogg100 dag 5 – The Screaming Blue Messiahs

005. Jag tänkte lyfta fram ett av mina absolut största favoritband idag…

The Screaming Blue Messiahs, kan nog vara det bäst liveband jag någonsin upplevt. De startade 1983, släppte sin första platta 1984 och tre LP-skivor senare gjorde de sin sista spelning i juni 1990. En kort men intensiv existens, som påverkat många och toppat musikforum genom åren världen över i ”What happened to?” diskussioner.

Med en energisk frontman i Bill Carter på sång och gitarr och en outtröttligt malande rytmsektion med Chris Thompson på bas och Kenny Harris på trummor, gjorde varje möte med dom oförglömlig. Vare sig det var live eller på skiva.

Efter en diskussion med min teälskande och grymt kloka vän Martin Lindeskog (@lyceum på twitter) kan jag nog påstå att de faller in under musikgenren Americana, har annars haft svårt att beskriva deras musik. Har försökt med ”Bluesbaserad punk” ibland, men det har inte känts helt rätt. Så Americana får det bli tills jag hittar nått annat.

Jag lyckades se The Screaming Blue Messiahs live både i London och Göteborg, även om jag upptäckte dom dagen efter deras första spelning i Göteborg. Lite av livekänslan har ett fan lyckats fånga på denna bootleg, som jag fick förtroende att släppa digitalt för en tid sedan.

När jag och min kära hustru gifte oss och vi skulle välja bröllopsvalsen, så föll valet helt naturligt på The Screaming Blue Messiahs – Waltz som jag senare fick veta historien bakom. Bill Carters mamma hade precis dött och SBM höll på att spela in Bikini Red, Bill gick in i sångbåset och släkte ljuset och sjöng låten till sin mamma. Man kan riktigt känna smärtan i hans röst, en av de vackraste låtar jag vet. De spelade aldrig låten live…

Jag kom i kontakt med Kenny Harris för typ tio år sedan och jag berättade att vi valt Waltz som bröllopsvals, han tyckte jag skulle maila Bill och berätta det. Så det gjorde jag och en tid senare kom det ett brev från Bill där han tackade och förklarade hur glad detta hade gjort honom. Det var ett stort ögonblick för mig, att först komma i kontakt med en från mitt gamla favoritband och sen få ett brev från låtskrivaren. fina minnen…

För några månader sedan dök alla studioalbum och deras enda officiella livealbum upp på Spotify, men inte debuten Good And Gone. Ett album där skivbolaget helt sonika strök fem låtar för att släppa den som en sexlåtars mini-LP istället. Men tack vare att jag hållit kontakten med Kenny och framförallt Chris, så löste vi detta och släppte den tänkta elvalåtars versionen. Ett av mina stoltaste ögonblick sen jag blev A&R på Record Union!

En sjukt bra platta som funkar helt fantastiskt att ha lurarna när man jobbar…

Hade tänkt komma fram till vad Chris och Kenny gör idag, men sängen kallar. Får återkomma till det imorgon eller någon annan dag.

Jag upptäckte precis att jag messat till det med sidstrukturen igår när jag skulle flytta in firmagrejer på sidan, så just nu länkas alla inlägg till en och samma sida. Vilket är sådär…

Men bilden för dagen är det sjukt coola omslaget till Good And Gone…

Kör i vind…/Mvh Hasse