Jag kom gående på Tredje Långgatan, i riktning in mot stan, och korsade Linnégatan. Men stannade upp vid hörnet mot Haga. Det var en affisch på väggen där som hade fångat mitt intresse, en affisch för en spelning som hade varit dagen innan. Det var skivomslaget till The Screaming Blue Messiahs debutplatta Good And Gone som prydde affischen.
Plötsligt dök Crippa upp, på den tiden basist i Attentat och coverbandet Murder Crew. Han var min basmentor, inte uttalat men det fanns ingen coolare basist i Sverige. Och så så hade vi samma teknik, plektrum och slå strängarna endast nedåt. Basister fattar…
Crippa berättade om att han varit på konserten som affischen gjorde reklam för, och att han tyckte det var det grymmaste han sett. Crippa var på den tiden ett kvalitetsmärke, han såg i princip aldrig en hel konsert annat än att den var riktigt bra. Så när man spelade kollade man efter Crippa och hade koll på hur länge han stannade…
hahaha helt sjukt när jag tänker på det nu, men så var det.
Så med det utlåtandet var det bara att snabbt ta sig till Pet Sounds och leta reda på plattan, jag lyssnade på den först och blev helt knäckt från första takterna. Det var det bästa jag hade hört! Jag är Crippa evigt tacksam för detta tips
Jag såg dom sedan på Dingwalls i Camden, London, och på Gamleport i Göteborg. Det Bästa liveband jag sett!
Dagens låt är just den låt jag hörde först, och knäckte mig för gott
Jag har skrivit en del om The Screaming Blue Messiahs tidigare här, bara att klicka sig dit.
Good and gone…/Mvh Hasse
Pingback: #Blogg100 dag 50 – vågdalar och shoegaze | C? Nej, S E Lander…