#Blogg100 dag 43 – Långfinger

2012 spelade Långfinger på en för mig helt okänd festival ”En Midsommarnattsdröm” på en helt okänd adress nära Nossebro. Det krävdes flera samtal till medlemmar i Långfinger och Eldoradio, som också spelade, för adressen eller vägen fanns liksom inte på GPS’en. Med på trippen var mina barn, en pojkvän och en kompis som aldrig hade varit på en festival. Så han såg verkligen fram emot detta…

Väl framme på adressen, står gitarristen i Eldoradio och möter oss nere vid vägen. En bit in på grusvägen ser vi en gård, med ett vitt boningshus och en klassiskt röd lada. Nästa framme på gården passerar en naken man, framför bilen, så halva sällskapet skrek och andra asgarvade. kompisen började ifrågasätta om vi verkligen skulle kliva ur bilen, men det gjorde vi så klart.

En riktig DIY festival där de hade ett campingområde och försäljning av diverse förnödenheter. Själva scenen var belägen i en för ändamålet rensat område en bit in i skogen.

Grymt seriöst och inspirerande, med en touch av den sista färden.

Både Eldoradio och Långfinger släppte sina första skivor digitalt via min roster på Record Union, och har gått vidare med större bolag och Europaturnéer. Klart jag är stolt!

Eldoradio gjorde en grym spelning, och hade den mest fascinerande blandning musiker jag skådat. En helvild gitarrist, surf-bassist, Hippiesångare och hårdrockstrummis.

Långfinger var huvudakt på torsdagen, men före dom var det ett märkligt band. Genom en glipa i presenningen bakom scenen, såg vi när de förberedde sig. Trummisen klädde av sig naken och stod och fipplade med en tubsocka på sitt organ, men lyckades inte få den att sitta kvar. Så en av de andra i bandet kom ut och fråga runt efter någon som kunde låna ut ett hårband/hårsnodd. De frågade bl.a. min dotter, men hon visste ju vad den skulle va till så hon svarade att det kunde han glömma. Men de lyckades lösa trummisens problem med någon annans hårband och de äntrar scenen. Trummisen ställer sig upp och säger ”nu kommer ni minnas oss som bandet med trummisen med strumpa på kuken” Han måste ha varit synsk, för mycket riktigt är detta det enda jag kommer ihåg från deras spelning…

Långfinger är ett av landets grymmaste band, både live och på skiva. Så får man chansen, så ser man dom. De är helt vilda på scenen, så ett tag trodde vi att den hemmasnickrade scenen skulle rasa. Och naturligtvis märkte dom själva det vilket triggade dom att hoppa ännu mer. Arrangörerna sprang nervöst upp på och runt scenen, vilket höjde stämningen.

När deras set var klart, frågade de om publiken hade några önskemål, och jag skrek så högt jag kunde ”TROUBADOUR!!!” Då skrattar Victor (Bas, Keyboard (ibland samtidigt) och sång) och presenterar mig för publiken och får igång alla så dom skriker i kör ”HASSE, HASSE, HASSE…” en mycket märklig känsla. De spelar denna låt och byter ut ”The Troubadour” mot Hasse. Fan jag blir nästan rörd när jag skriver om det.

En fantastiskt trevlig och bra spelning på den mest obskyra festival jag varit på. Och den där kompisen, han var helnöjd men sa att han aldrig kommer göra om det. Ett gott betyg på nått sätt…

Clap your hands for…/Hasse

Publicerat i #Blogg100, DIY Musiker, Långfinger, Record Union | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

#Blogg100 dag 42 – Misfits

Kakan hade köpt Misfits platta ”Walk Among Us” som han spelade in till mig, men först hade han med sig kassetten när bl.a. han och Tobbe tältade på Marstrand. så efter ”Walk Among Us” hade de spelat in när de skämtar och sjunger, på b-sidan kan
man även höra hur de ”intervjuar” en kristen snubbe som försöker sälja på dom hela konceptet med jesus, gud och massa litteratur. De driver hårt med den stackarn, på bästa Kalle Sändare manér. Helt underbart roligt.

På ”Walk Among Us” finns musikhistoriens kanske enda cliff-hanger. I slutet på denna låt, kan man höra början på en annan, svinbra låt. Vi var helt knäckta, tills den låten släpptes nått år senare…

Mommy, Can I…/Hasse

Publicerat i #Blogg100, Ebbot Lundberg | Etiketter , , | Lämna en kommentar

#Blogg100 dag 41 – Levande Begravd

Nu blev det så där dumt igen. Jag har letat som en galning efter bilder från en viss spelning med Långfinger, så jag skulle få postat det inlägget nångång. Men jag har haft massa strul med datorn och hårddiskar och sånt, är även mitt uppe i en ominstallation av dator med ny systemdisk. aja jag hittar i alla fall inte bilderna, så gick massa tid till det och nu sitter jag här utan upplägg. igen…

sånt här är roligt, först kom Straitjacket med sin I Hate Skateboards

sen kom Liket Lever med Levande Begravd, samma låt med ny text…

Freddie Wadlings band båda två, ifall någon undrar. så det är alltså ingen cover såsett…

Varken Straitjacket eller Liket Lever finns på Spotify, men Magnus Carlson gjorde en skön version av Levande Begravd på förra årets Så mycket bättre. Jag är helt övertygad om att Freddie Wadling hade älskat den här versionen

det blev ju rätt bra ändå…/Hasse

Publicerat i #Blogg100 | Etiketter , | Lämna en kommentar

#Blogg100 dag 40 – Skrubbsår

en heldag till på Sweden Throwdown i Prioritet Serneke Arena. Fantastiskt trevligt event, så mycket glädje och värme. precis vad man behöver en sån här helg.

Och stolt blir man

Min son brukar värma upp med bl.a. LOK i hörlurarna, ett band jag första gången hörde i bilen på väg hem från en jobbkonferens på Orust. Jag hade precis passerat Mölndal och så dyker ”Lok står när de andra faller” upp, jag bytte fil direkt och svängde av vid Ikea och köpte albumet, i skivaffären som låg bredvid Coop. Naken Blästrad och Skitsur, som förövrigt är ett av de bästa albumnamnen nånsin.

Men här är deras bästa låt…

visa oss din ponny Tommy…/Hasse

Publicerat i #Blogg100 | Etiketter , | Lämna en kommentar

#Blogg100 dag 39 – Crossfit

en heldag i Prioritet Serneke Arena, Sweden Throwdown, som plötsligt vara Europas största Crossfit event. Arrangörerna trodde inte de skulle behöva sätta en maxgräns för anmälningarna, men så var det.

Bästa laget laget strax för starten av OCR

En sport där Rage against the machine och Monster Magnet är helt normalt att ha på högsta volym på tävlingarna, kan man bara älska. Det hade dom iofs inte på denna, men ändå.

Bästa laget strax efter målgången av OCR

en sport där alla hejar på alla, där ett lags publik stöttar en av de andra lagen när någon inte klarar ett moment, peppar och sen jublar när de till sist klarar det, kan man bara älska. När mina armar blir ok igen, så ska jag nog testa själv…

a different kind of tension…/Hasse

Publicerat i #Blogg100 | Etiketter , | Lämna en kommentar

#Blogg100 dag 38 – En mörk dag

Totalt jävla mörker

 …/Hasse

Publicerat i #Blogg100 | Etiketter , | Lämna en kommentar

#Blogg100 dag 37 – Tomorrow

Svintrött efter en lång dag, gäspar käkarna ur led, så jag orkar inte vara så djupsinnig idag. Ja inte lättsinnig heller för den delen, inte sinnig alltså. Varit pigg och glad hela dagen, och så dök alltihop. aka bipolar disorder…

Så får det bli

imorgon är det en annan dag…/Hasse

Publicerat i #Blogg100 | Etiketter , , | Lämna en kommentar

#Blogg100 dag 36 – hur känns det?

Idag var jag på återbesök hos handspecialisten, läkningen går som den ska och det är ju skönt. Men jag har inflammation i snart hela armarna, så nu ska jag magnetröntga nacken.

Första gången det känns riktigt tungt efter jag har varit där, visst har jag oroat mig för all skit i armarna. Jag har haft ont, det har domnat och strålat lite här och där i båda armarna. Men att börja rota i nacken känns inte speciellt roligt, det känns mer på riktigt på nått sätt. Samtidigt känns det som de kanske hittar nått som svarar på alltihop på en gång, men det blev ändå betydligt svårare att vara positiv…

so, how does it feel to feel?

biff bang pow…/Hasse

Publicerat i #Blogg100 | Etiketter , , | Lämna en kommentar

#Blogg100 dag 35 – webhotellet som flöt upp

Någon kanske minns för ett gäng år sedan, 2 juli 2011, då det var hysteriskt med regn och översvämningar överallt. Då dog den här sidan och min email slutade fungera. Jag hade nämligen Surftown och de hade sina servrar i Köpenhamn, i en källare som blev översvämmad. Vilka inkompetenta idioter, tänkte jag och bestämde mig för att flytta. Inte bara tänkte faktiskt, jag var aktiv på twitter på den tiden och spred min ilska. Jag hamnade till och med i vilda diskussioner med surftown, som då bestod av folk i Danmark vilket gav en extra utmaning. Det tog flera veckor innan dom fick ordning på allt igen. Flera företag krävde, lika öppet, ekonomisk ersättning för förlorad inkomst osv. det stormade ordentligt runt Surftown då.

Livet kom emellan och jag sköt upp flytten, drog igång min firma och fick dessutom nytt jobb. och därmed mindre aktiv på twitter och andra kanaler för nätverkande. Då hade jag min firmadomän selanderart.se/.com på annat håll, En företagsam kompis hade börjat samarbeta med folk som utvecklat ett revolutionerande verktyg för hemsidor och jag släpptes in gratis för att testa det. Den här domänen blev då min privata domän, där jag tänkte lära mig att blogga samtidigt som jag lärde mig WordPress, som var ett helt omöjligt verktyg då.

Mitt första blogginlägg var ”Ensamstående krukväxt…” vilket var en dramatisk sannskildring. Som jag kanske borde följa upp nångång, mycket har hänt de senaste sju åren…

Favoritpinnen

Favoritpinnen

För nått år sedan la min kompis ner sitt verktyg, vilket aldrig blev speciellt bra. Jag flyttade in selanderaart.se/.com på den här sidan. Jag träffade Oderland i egen hög person på Webcoast, han bor i Åsa men höll precis på att flytta företaget Oderland till Göteborg. Jag bestämde mig för att äntigen byta webhotell till just Oderland, och det är inte otänkbart att jag gör det någon dag. För än har det inte blivit av, använder ju knappt sidan i princip bara när de här Blogg100-utmaningarna dyker upp. Jag hoppas varje gång att nu kanske jag kan hålla igång nånting här, jag lyssnar på musik hela tiden och hjälper band med digital distribution och lite annat. Vi får väl se, hänger även på om det är av intresse för andra, än så länge ser jag detta mest som en blogg, som i webb logg, som i dagbok på intenet, och vem vill man ska läsa ens dagbok liksom. eller…

Men men, jag är i alla fall kvar på Surftown. för några veckor sedan hade jag sjukt mycket strul med mina mail, så jag snurrade in supportchatten på surftown. De svarade direkt och jag fick den hjälpen jag behövde, även om det tog en stund så hjälpte dom mig tills det var klart. Även om jag inte har jättesvårt att förstå danska, så underlättade det verkligen att snubben i chatten var svensk. Idag var det dags igen, jag testade lite inställningsgrejer här på sidan, i wordpress och plötsligt såg sidan ut som en uselt knackad html-sida och jag kunde inte logga in för att ens föröska justera det. Jag letade först runt i surftowns olika filhanteringsverkytg, vilka säkert är grymt enkla om man bara besitter lite kunskap i ämnet. Jag la ner ambitionen att bli bäst på allt sånt där. Så jag hojtade i chatten och mindre än en minut senare svarade Marcus, jag förklarade läget och han gav sig iväg för att kolla sidan och kom tillbaka med lite frågor, han gav sig iväg en stund till och kom tillbaka och meddelade att allt skulle funka igen. Och det gjorde det, alla som fått hjälp från någon IT-support vet att det inte är så självklart.

Så jag sitter nöjd kvar i båten ett tag till…

Och vad ska vi hitta på för låt till detta då? Dagens resa började ju med en storm, en storm som höll på att knäcka Surftown…

sailin’ on…/Hasse

Publicerat i #Blogg100 | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

#Blogg100 dag 34 – bästa albumet!

siktar på att jobba 100% nu. Ska på återbesök till läkaren på onsdag, då får vi se…

1989 kom ett av tidernas bästa album, Stone Roses debut LP. Det är nog den skiva jag lyssnat mest på av alla mina skivor, den är helt enkelt magisk, tröttnar aldrig…

Stone Roses

Minns inte riktigt hur jag upptäckte den, men tror att det var från nått program på TVn. Kommer inte ens ihåg var jag köpte den, men jag minns att jag älskade den från start.

Jag var även fascinerad av att så tuffa grabbar kunde få ur sig sån finstämmig musik, de höll ju på med Bilstölder och såg stenhårda ut. ja kanske inte så hårda, men tuffa på nått sätt.

Stone Roses

dom hade sånt underskönt gung i musiken, ett sug och rytmer som var nya för mig. Det var väl dom som öppnade hela Manchestervågen. När folk frågar vilken den bästa 90-talsplattan är, svarar jag alltid den här. Då säger alltid nån att den släpptes 1989, ingen nyhet direkt, men likväl är det Stone Roses som öppnade för alla dom andra…

och eftersom det är helt omöjligt att välja vilken låt som ska med här, så har jag valt denna som släpptes året efter. Upptäckte hur fantastisk den var när jag såg på dokumentären ”Made of Stone” från 2013, som handlar om deras återförening. Det är den första låten dom spelar, när kamerateamet hälsar på i deras replokal.

I’m the resurraction…/Hasse

Publicerat i #Blogg100 | Etiketter , , | Lämna en kommentar